Novell - 22/4/1992

								Slottet i Saumur

Åskan smäller när Michael, en lång, mager, svarthårig man, närmar sig slottet och söker skydd från det kalla, fallande regnet. Den mörka himlen kastar föga ljus över marken, men det medeltida stenslottet glöder svagt framför honom. Dess fyra höga hörn reser sig något över tre av dess höga, ojämna murar. Den fjärde väggen, som reser sig väldigt lite från marken, har en dörr.

Efter att ha lagt märke till den stora trädörren ökar han takten. Blixten slår ner i ett gammalt träd flera meter till vänster om slottet, och muren lyser upp för en bråkdels sekund. När tankar om gamla spökhistorier passerar genom hans huvud tvekar han en stund, men den bittra kylan övervinner snabbt dessa tankar, och han fortsätter till slottet.

Nu inom räckhåll för den massiva ekdörren använder hans kalla hand snabbt den mattade mässingsknackaren på dörren. Det kommer inget svar. Han knackar hårdare mot dörren. Det kommer fortfarande inget svar, men den stora dörren knarrar långsamt upp. Han ropar ut i mörkret i hopp om att nu få ett svar och börjar gå in i slottet. Stående i den mörka hallen möts han av tystnad.

Med det hårda regnet fortfarande pisande bakom sig går han in i korridorens mörker. När han stänger dörren för att stänga ute regnet märker han ett svagt ljus som flimrar under dörren till vänster. Hans kalla ben drar honom mot vad som kan vara en eld. Åskan från stormen mullrar mot slottets golv när han mjukt knackar på dörren.

Rösten från en väderbiten man svarar: "Hej."

"Jag är ledsen om jag har intrångt, men min bil fick punktering uppe på vägen," svarar Michael artigt.

Rösten säger: "Nej, det är helt okej. Var snäll och kom in."

Michael öppnar försiktigt dörren och tittar sig omkring i det varma rummet. Det lilla rummet är dekorerat med gyllene ljusstakar och vägglampetter. Ovanför eldstaden hänger ett porträtt av en ensam vit hingst på en äng. I rummets bortre hörn kan han se silhuetten av ett piano stå framför en ingång till gården. Under allt detta reflekterar mattans invecklade design eldens dansande ljus.

Tyvärt säger den gamle mannen: "Var snäll och sitt och ta en kopp te för att värma dig.

Låt mig presentera mig, jag är Phil. Jag bryr mig om slottet och dess omgivningar."

Michael frågar: "Får jag hänga min kappa vid elden."

Phil uttrycker sin gästfrihet och svarar: "Var snäll och gör det bekvämt för dig."

Efter att Michael har hängt sin kappa vänder han sig om och går till den andra stolen mittemot den gamle mannen och sätter sig. Han tittar ner på bordet och lägger märke till det silverfärgade serveringsfatet för två.

Medan Phil serverar lite te säger han: "Det var länge sedan jag hade nöjet att vara där. Jag känner till många gamla berättelser om det här slottet."

Tacksam över att vara undan regnet svarar Michael: "Verkligen?"

Den gamle mannen säger: "Ja. Skulle du vilja höra talas om en medan du väntar på att stormen ska avta?"

Något intresserad svarar Michael: "Ja, visst."

Phil börjar: "För flera hundra år sedan var herren som ursprungligen ägde detta slott gift med en ung kvinna, som var den mest utsökta jungfrun i hela landet. Men föga visste han att hans fru bara hade gift sig med honom för hans rikedom. Eftersom han var gammal hoppades hon och hennes älskare att han snart skulle gå bort och att hon skulle ärva godset. Men hans hälsa stannade kvar. Efter flera år blev de otåliga och började planera hans död."

Michael tappar intresset för historien och märker att stormen förvärras utanför och frågar: "Snälla berätta mer."

"Efter flera möten bestämde sig älskarna för att förgifta honom på sin treårsdagsfest. Mot slutet av måltiden började han bli sjuk och drog sig tillbaka till sitt rum. Senare samma kväll kom hans älskade fru för att se hur deras gift utvecklades. När hon kom in i hans rum fann hon honom, till sin besvikelse, förbereda sig för att återförenas med sina gäster. Till sin stora förfäran återförenades hon och hennes man med sina gäster."

Medan Phil pausar en sekund säger Michael för sig själv: "Jag är glad att jag inte är gift."

Med en lång suck fortsätter Phil: "Några dagar senare konspirerade älskarna om en ny plan för att mörda honom, den här gången genom att släppa en stor ljuskrona på honom. De misslyckades. Samma kväll, i ett raseri av ilska över sina misslyckanden, drev hon in en dolk djupt i hans rygg och såg kallt hans liv tyna bort. Hennes älskarinna begravde sin man i ett avlägset hörn av vinkällaren. Hon planerade att tillkännage hans försvinnande nästa morgon och efter några månader gifta om sig. Senare samma kväll, medan de finslipade sin berättelse om hennes mans försvinnande, reste sig hennes mans spöke för att förgöra dem. Hans spöke jagade dem ut ur slottet. Spöket skrämde dem så att de flydde in i en grotta strax förbi ängen bakom slottet. Sedan slog han ner den enda ingången och lät de två älskande dö tillsammans."

Michael avslutar sitt te, ställer tillbaka sin kopp på serveringsbrickan och lyssnar på berättelsen.

Regnet slutar när Phil avslutar sin berättelse. "Sedan den natten har hennes mans ande inte kunnat vila. Han kände sig skyldig för deras mord och har strövat omkring i slottets salar oförmögen att erkänna."

Nu när regnet har lagt sig säger Michael till den gamle mannen: "Huh. Nåväl, regnet har slutat. Jag borde gå och få mitt däck lagat. Tack för att du lät mig vänta ut stormen, men jag borde gå nu."

Med lättnad säger den gamle mannen: "Tack för att du lyssnade på min historia, Michael. Godnatt."

Michael skakar den gamle mannens hand och lämnar rummet. Han lämnar slottet och går tillbaka uppför vägen.

Medan han passerar sin bil ser Michael att hans däck inte längre är punkterat. Michael tänker för sig själv: "Den gamle mannen måste ha reparerat det, men hur?" Michael känner sig förpliktigad att tacka Phil och kör sin bil upp till slottet.

Med ljuset från sin bil som lyser på dörren ser Michael att dörren han just lämnat är igenbommat. Helt förvirrad tar han snabbt bort kofoten från sin koffert och bänder loss brädorna från dörren.

Michael letar efter den gamle mannen och springer tillbaka in i rummet där han och Phil pratade, men det han hittar förvirrar honom bara. Förutom en trasig stol och ett porträtt är rummet ofruktbart. Michael tittar närmare på målningen och märker att den nu också innehåller en man.

När Michael rör sig framför målningen ser han att mannen som sitter på hingsten är Phil. Michael tror inte på vad han ser och läser inskriptionen på mässingsramen: "Lord Philip Frederic La Rue III, 1538".

När Michael vänder sig bort från porträttet och börjar gå, talar den gamle mannens röst svagt till honom: "Tack, Michael. Nu kan jag vila."

										SLUTET